Скачать или смотреть Naturpodden: Jonna Bornemark vill ompröva vår relation till naturen

Med flera böcker i bagaget och en frisk fläkt i Filosofiska rummet har Jonna Bornemark blivit något så ovanligt som en folkkär filosof. Emil åkte till Södertörns högskola för att få höra hennes syn på varför mänsklighetens relation till naturen är på väg åt helt fel håll.






Jonna Bornemark är en filosof som sticker ut i Sverige. Hon har simmat med mörtarna vid sjön nära sommarhuset för att skapa en relation med varelser som många annars bara ser när de fastnat på kroken. Hon var också försökt hitta sätt som visar när hennes häst vill rida, och när hon vill att Jonna ska hoppa av. Det här är hennes sätt att på ett rent praktiskt plan försöka närma sig det andra levande som en subjektiv, kännande varelse – en radikal tanke utifrån den västerländska idétraditionen. Emil åkte till Södertörns högskola för att djupdyka i hennes tankar om vår relation med naturen.






– Det började faktiskt med att jag blev gravid. Då började jag inse att jag var en kropp. Jag har haft nära relationer med djur hela mitt liv, men ibland tänkte jag att jag inte skulle blanda in det i mina akademiska utflykter. Men det gick inte, jag behövde använda alla erfarenheter från andra levande kroppar och min egen. Så mitt filosofiska upptäckande är också personligt, förklarar Jonna.








0:00
0:00

























Lyssna på Emils samtal med Jonna Bornemark. Du kan även lyssna via Spotify, Apple podcaster och Youtube.






Descartes filosofiska dikeskörning






Jonna Bornemark har undersökt världen genom att simma med mörtar och försöka förstå hästars vilja, något som hon skriver om i boken Det levande (2025). Man skulle kunna säga att det är ett rejält avsteg från västerlandets mekanistiska tanketradition där fiskar och hästar reduceras till en slags mekanisk varelse. Jonna menar att mycket av det här tankesättet har sin grund i filosofen René Descartes och hans radikala uppdelning mellan materia och medvetande. För Descartes menade att bara människor hade medvetande (res cogitans, latin för ”tänkande substans”). Andra djur var som maskiner bestående av enbart material (res extensa, latin för ”utsträckt substans”).






– Med den idén blir det levande väldigt dött och avförtrollat i teorin, men det var inte vad jag upplevde i praktiken. Jag undrar om inte den här kalla relationen till andra levande varelser och universum som sådant har gjort det möjligt för oss att överutnyttja planeten på det sätt som vi gör. För jag insåg att vår relation till den övriga naturen är djupt problematisk och på väg åt helt fel håll, säger Jonna.
























För hundra år sedan levde många svenskar på landsbygden av det jorden kunde ge. Här slås spannmål med lie och binds ihop till kärvar innan den tröskas. Foto: Stensjö by.








Ett konstgjort liv






Världen är levande, ett system som fungerar bortanför människan men som vi ändå är en del av. De senaste århundraden har vi människor (förgäves) försökt frigöra oss från det andra levande, dels genom industrialiseringen, men också genom uppfinningar som det elektriska ljuset – som gör att vi inte behöver följa solens rörelser längre. Vi är dopade med fossila bränslen som gör att vi kan röra oss snabbare än någon annan art. Samtidigt har de flesta människor ingen aning om var maten de äter kommer ifrån. Jonna målar upp en liknelse för att illustrera hur hon tänker:






– Det är som att människan lever i gigantiska kryssningsfartyg, som vi bygger högre och högre, allt längre bort från vattenytan där livet sker. Allt som vi behöver kommer flödande till oss där uppe på tionde våningen. Det vi inte ser är att vi är på väg rakt mot en ö byggd av sopor.




Det materiella välståndets baksida






Vi är vana vid att vårt materiella välstånd målas upp som en framgångshistoria. Och visst finns det vinster – spädbarnsdödligheten är väldigt låg och de medicinska framstegen är imponerande. Men det har haft ett pris. Det vi tappar är bland annat förståelsen för våra egna kroppar. En av våra vanligaste folksjukdomar är stress.






– Det är inte så konstigt med tanke på hur vi har dragit upp tempot, men vi är jäkligt dåliga på att lyssna på våra egna kroppar. För de är bara ren utsträckning som är till för mig, men vad jag själv är vet jag inte riktigt, för när jag stänger av skärmarna och sitter där tyst i ett rum blir det obehagligt, funderar Jonna.
























Relationen mellan människa och andra djur har intresserat Jonna Bornemark. Foto: Emil V. Nilsson.










Men det är faktiskt så att den planet som vi bor på drar oss till sig i varje ögonblick. Våra kroppar hör hit. Vi har förmågan att vara en del av fungerande ekosystem, det finns fortfarande människor på jorden som lever på ett hållbart sätt. Jonna själv har försökt närma sig nature...