Fortsättning från den andra videon med tre sammanringningar i Strängnäs:
För begravning kunde man på 1600-talet välja vilken klocka man ville ha mot betalning (om man inte lät folk inom hushållet ringa), men 1676 höjdes taxan för Storklockan efter mönster från Uppsala domkyrka, eftersom den användes alltför ofta och "promiscue" (latin som betyder "alltför lättvindigt"), den var helt enkelt populärast. På 1600-talet före 1676 kostade Storklockan 1 daler plus 2 öre till ringarna, Söndags- och Lillklockorna tillsammans kostade 2 öre och Lillklockan ensam var gratis för alla. Detta efter mönster från reglerna i Nyköpings Sankt Nicolai kyrka. För själaringning en timme ut med alla klockorna (efter högmässan som annars i Sverige utom i dess sydvästra del, Se Klockringningsseden i Sverige, s. 209 ff.), betalades 3 daler plus 2 daler för de övriga klockorna (dessa uppgifter om ringningen förr vid begravning i Strängnäs domkyrka, är hämtade från s. 115-116 i domprost Otto Norbergs bok om domkyrkan och dess historia från år 1935). Mer om begravningsringning, se nedan om Wikmans klocka.
Här lite historia/uppgifter om domkyrkans klockor:
På s. 47-48 i Otto Norbergs bok om domkyrkan, står det att en tidigare storklocka var en gåva av änkedrottning Kristina (Karl IX:s änka) år 1625, men att den gick under i en brand redan sex år senare, den 1 juni 1631, då åskan slog ner. Samtidigt förstördes de övriga klockorna och orgelverket. Åskan slog sedan ner också år 1634. 1644 fick tornet en ny spira med fyra små hörntorn samt urtavlor (en av de högsta spirorna i dåtida Sverige). Denna tornspira existerade i cirka 79 år men förstördes kort efter klockan 16, den 18 april 1723, på ”5:te dag Påsk” (torsdagen efter påskdagen), då åskan slog ner i domkyrkan igen (s. 52). Därefter fick tornet sin nuvarande tornhuv, efter att man 1724-1725 först hade snickrat ihop och hissat upp en provisorisk klockstapel överst, högst uppe på tornet, med två mindre klockor (s. 53-54). 1745 hängdes de nya kyrkklockorna upp inne i tornet (s. 55-56).
Minsta klockan är en gåva av Margareta och Peter Wikman och göts 1730 av "Gerhard Mejer" (Meijer) i Stockholm. Enligt domkyrkans räkenskaper för åren 1731-1732 hängdes den upp under denna tidsperiod (s. 56)(då troligen i den provisoriska klockstapeln).
Som villkor för den testamentariska gåvan var att ingen längre skulle behöva betala för klockringning i samband med begravningar, men när klockorna hängdes upp inne i tornet år 1745, beslutade domkyrkorådet ändå att det skulle betalas för de olika klockorna, men att de fattiga skulle få "betjäna sig av fattigklockan [lillklockan]" vid begravning (s. 56). Denna klocka, Lillklockan, även benämnd Prästklockan, ringde förr även aftonringning klockan 20 (s. 56) och morgonringning fram till år 1905 (Klockringningsseden i Sverige, s. 81) och även när elever tågade in på gymnasiet under en viss ceremoni (Norberg, s. 96). Aftonringningen återinfördes 1929 (Klockringningsseden i Sverige, s. 81), men det är oklart om denna sed är bibehållen.
Om övriga nuvarande klockor har jag inga detaljerade data, men de göts alltså före år 1745. Den näst största, Söndagsklockan, göts dock om 1923 enligt fotografier på Riksantikvarieämbetets databas Kulturmiljöbild.
Redan under biskop Serenius tid (1763-1776) sattes en åskledare upp, en järnkedja från tornspetsen ner till marken (Norberg, s. 58). 1865 ersattes den av en ny åskledare (s. 68).
Jag skapade det här videoklippet med YouTubes videoredigerare ( / editor )
Информация по комментариям в разработке