Musikalen *Company*, skriven av Stephen Sondheim och George Furth och översatt av Calle Norlén, är regisserad av Maria Sid med scenografi och kostym av Maja Ravn. Med ljusdesign av Linus Fellbom och ljud av Oskar Johansson, tillsammans med mask av Susanne von Platen och koreografi av Catharina Allvin, presenteras en underhållande och samspelt ensemble. Videocontent av Yuki Ravn Liep och musikarrangemang av Karl-Johan Ankarblom med musikaliskt ansvar av Johan Siberg förstärker helhetsintrycket. På scen ser vi Frida Modén Treichl som Bobbie, med en stark ensemble som inkluderar Helen Sjöholm/Gunilla Backman, Lisette T. Pagler, Robert Fux, Sara Jangfeldt, Rennie Mirro, Linda Olsson, Lucas Krüger, Rolf Lydahl, Glenn Edell, Joel Mauricio Almroth, John Alexander Eriksson, David Alvefjord och Olof Åhman.
Musikalen skildrar Bobbie, som spelas av Frida Modén Treichl, och hennes kamp med att fylla 35 år och känna pressen att hitta en livspartner. Trots en imponerande ensemble och skicklig scenografi, saknar föreställningen djup och reflektion kring det aktuella temat. Bobbies strävan efter att bli hel genom äktenskap reflekteras starkt, men föreställningen erbjuder inte mycket insikt eller nyansering av denna fråga.
Föreställningens stora styrka är den samspelta ensemblen, där flera välkända musikalartister presterar på toppnivå. Maja Ravns scenografi är både funktionell och symbolisk, med en stor videoprojektion av New York och plexiskivor som symboliserar tvåsamhetens krav. Trots att scenografin och kostymerna bidrar till en visuell attraktion, känns musiken något enformig och förblev utan låtar som fastnade. Musikens likartade karaktär gör att ingen sång riktigt stannar kvar i minnet, även om publiken gav stående ovationer vid premiären.
En del av problemet med föreställningen är dess fokus på en privilegierad övre medelklass som lever ett liv på exklusiva barer, ett perspektiv som många inte kan relatera till. Detta skapar en distans mellan publiken och föreställningen, som ibland framstår som ett ytligt betraktande av en livsstil som få kan associera med. Vissa scener, som en där Bobbie och hennes dejter röker och blir höga, framstår som onödigt normaliserande av missbruk.
Trots dessa brister erbjuder föreställningen starka individuella prestationer och en välfungerande musikalupplevelse. Helen Sjöholms prestation som Joanne, särskilt i låten "Damer på lunch", lyfter fram en djupare dimension som annars saknas. Frida Modén Treichl gör ett starkt intryck i huvudrollen och fångar Bobbies känslor av osäkerhet och ensamhet.
Regissören Maria Sid verkar ha försökt att roa snarare än att fördjupa sig i temat, vilket kan förklara varför den känslomässiga resonansen i stycket inte når hela vägen fram. "Company" är en musikal om relationer, och trots att den erbjuder en uppvisning i musikalisk skicklighet, saknar den den emotionella tyngd och djup som kunde ha gjort den mer berörande. I slutändan är det en underhållande uppsättning, men en som kanske inte når de djupare nivåerna av den mänskliga upplevelsen som Sondheims musikaler ofta strävar efter att utforska.
Sammanfattningsvis är Company en tekniskt välgjord produktion med starka prestationer och en intressant scenografi, men dess brist på djup och fokus på en exklusiv livsstil gör att den kanske inte resonerar lika starkt med alla delar av publiken.
#TheaterReview
#MusicalTheatre
#SondheimMusicals
#FridaModénTreichl
#HelenSjöholm
#TheaterCritique
#SwedishTheatre
Информация по комментариям в разработке