Tre sammanringningar med alla fyra klockorna i Strängnäs domkyrka + timslag (6 inspelningar)

Jag har nu lite uppgifter om äldre ringningsseder i domkyrkan från en bok om domkyrkan från år 1935 av domprost Otto Norberg. Dels på s. 91 om en äldre ringningssed på 1600-talet med rötter i medeltiden och som påminner lite om tyska och franska ringningsseder, dels på s. 100-102 om ringningsseden på 1800-talet.


*

Sidan 91: Den 14 juli 1652 utfärdades vissa nya bestämmelser, efter att det hade klagats på ett överflödigt ringande. Då bestämdes det att på stora högtidsdagar skulle ringas lika inför alla gudstjänster (otte- och aftonsånger, samt högmässa) första gången med största klockan, andra gången med Söndagsklockan och tredje gången med alla klockorna (dvs. sammanringningen skedde cirka tio minuter eller en kvart före gudstjänsten och slutade vid heltimmesslaget, så sker ofta i Tyskland och t.ex. i Notre Dame i Paris än idag och dessutom fortfarande i Linköpings domkyrka). Vanliga söndagar ringdes första gången med Söndagsklockan ensam, andra gången med Mellanklockan och sedan samman med de tre mindre. På mindre helgdagar, halva helgdagar etc., dvs. apostla- och helgondagar (många avskaffades av Gustav III), ringdes på samma sätt som på vanliga söndagar, fast man ringde samman med två klockor, Söndagsklockan och endera av de två mindre klockorna. (Om begravningsringning och lite om klockornas historia, se den andra videon med tre sammanringningar.)


*

Sidan 100-102 (och sidan 91): Ringningen sköttes på 1800-talet av särskilt avlönade ringare (s. 101), dessförinnan fördelades ringningen mellan stadens borgare och socknens bönder fördelat på rotar och hemman (s. 91 och s. 100). Domkyrkan var samtidigt sockenkyrka för Strängnäs socken runt omkring staden. Tolv man krävdes för att ringa Storklockan ensam, medan samtliga klockor krävde sammanlagt tjugofyra (s. 101). Det tyder på att de var upphängda på raka axlar (i Uppsala domkyrka kunde ringningen minskas från 20 till 15 man när man hängde om klockorna i vinkelaxlar - Klockringningsseden i Sverige, s. 77). Dessutom var ringningen mer ansträngande när kullager saknades (Klockringningsseden i Sverige, s. 36).


Enligt en uppgift från år 1856 av den då äldste ringaren (ringaråldermannen) (Norberg, s. 101), ringdes inför gudstjänster m.m. på följande sätt med domkyrkans fyra klockor Storklockan, Söndagsklockan, Angångsklockan och Prästklockan (s. 102):

Vanliga söndagar:
Ottesång och aftonsång (gudstjänster varje söndag före och efter högmässan; morgon och eftermiddag): 1:sta gången Söndagsklockan, 2:dra gången Angångsklockan, sammanringning med de tre minsta.
Katekesförhör istället för ottesång: 1:sta gången Angångsklockan, sammanringning med de två minsta.
Högmässa: 1:sta gången Storklockan, 2:dra gången Angångsklockan, 3:e gången, klockan 9.45, Prästklockan (kallas prästringning enligt Klockringningsseden i Sverige, s. 138 ff.), sist sammanringning med alla fyra.

Högtidsdagar:
Då ringdes på samma sätt som på vanliga söndagar, men med två undantag: Storklockan ringde första gången inför ottesången och alla fyra klockorna i sammanringningen inför ottesången.

Passionspredikningar på vardagar, samt tingspredikan (predikan då häradsrätten höll ting tre-fyra gånger om året):
1:sta gången Angångsklockan, sammanringning med de två minsta.

Rådstupredikan (predikan möjligen inför en s.k. allmän rådstuga, föregångaren till dagens fullmäktige):
1:sta gången Storklockan, sammanringning med alla fyra.

Helgmålsringning, lördagar och dagar näst före helgdagar:
Före högtidsdagar: 1.) Storklockan, 2.) Angångsklockan, 3.) alla fyra.
Före vanliga söndagar: 1.) Söndagsklockan, 2.) Angångsklockan, 3.) de tre minsta (idag bara de båda mellanklockorna: Söndagsklockan och Angångsklockan, se inspelningarna av helgmålsringning).

Inför aftonsång på lördagar och dagar före högtidsdagar, kallad skriftaftonsång:
Näst före högtidsdagar: 1:sta gången Storklockan, 2:dra gången Angångsklockan, sammanringning med alla fyra.
Näst före vanliga söndagar: 1:sta gången Söndagsklockan, 2:dra gången Angångsklockan, sammanringning med de tre minsta.

Det framgår alltså att ringning med alla fyra klockorna inför högmässa på söndagar i Strängnäs har en ganska lång tradition, men att angångsringningen en halvtimme före brukade ske med den näst minsta klockan, Angångsklockan, och inte med Söndagsklockan som idag och att prästringningen skedde med den minsta, Prästklockan, och inte som idag med Angångsklockan. I 1800-talets Göteborgs domkyrka skedde dock angångsringning och tredjegångsringning med klocka 2 och klocka 3 redan då, så det mönstret fanns antagligen också att ta efter i många andra kyrkor.